En tid efter att jag blev sjuk gick jag och min familj med i Reumatikerförbundet. Eftersom att jag är yngre än 32 kopplades jag till Unga Reumatiker, en fantastisk förening som ordnar träffar och aktiviteter för barn och unga med reumatism.

I somras var jag på ett läger med UR och det var nog det bästa jag gjort i mitt liv. De dagarna var så himla roliga och nu när jag tänker tillbaka på det så ler jag. Jag lärde känna så himla många underbara personer som jag fortfarande håller kontakten med och vi stöttar varandra när livet blir för jobbigt. Det bästa med lägret var att alla som var där var sjuka. Vi förstod varandra på ett sätt som mina vänner här hemma inte gör. Missförstå mig inte, jag älskar mina vänner och dom ställer upp för mig till 110%, men att umgås med andra reumatiker var priceless. Det fanns andra med svullna knän och kortison-ansikten. För en gångs skull kände jag mig inte ensam i min sjukdom. Vi blev som en liten familj under de där dagarna. Vi sov, åt, lekte och skrattade ihop. Vi sprang i vattenspridare mitt i natten, badade i solnedgången, men viktigast av allt, vi pratade. Vi behövde inte förklara saker för varandra, utan vi förstod ändå, det var så himla skönt. Saknar alla som jag träffade där jättemycket, men förhoppningsvis ses vi på lägret nästa sommar, eller var säger ni tjejer?