När allt känns hopplöst

 
Just nu är jag bara 100% urless på allt. Jag har ont, ont, ont och min energi är lika med noll komma noll cirka dagens alla timmar. Jag har inte gjort något idag bara legat och slösurfat utan något egentligt mål. Jag vill inte kolla på film, inte se någon serie, inte rita, inte göra något alls. Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Just nu känner jag att jag inte orkar bry mig mer. Jag blir ju ändå inte bättre, bara sämre.
Förut var jag arg jämt, nu känner jag mig bara likgiltlig. Kämparglöden har liksom slocknat och jag vill inget annat än att den tänds igen. Den behövs nu mer än någonsin för att jag ska orka fixa det här. 
 
Inatt drömde jag att jag sprang. Jag saknar min friska kropp. 

Nytt år, nytt krig

 

Jag har ju inte skrivit något om nyår än, men när klockan hade slagit 12 sa jag till min mamma "nästa nyår vill jag må bra". 

Detta år har varit tungt på alla sätt och vis, kroppen har bara blivit sämre och sämre och på grund utav det så har allt annat i livet bleknat och liksom suddats ut. Varje dag, varje timme är en kamp, och att kämpa hela tiden är så himla jobbigt. Ska jag behöva kämpa såhär resten utav mitt liv? Det känns mörkt. Jag vill ju leva livet fullt ut och göra och uppleva allt som går, men jag kan inte. Det är inte så jävla lätt att "göra det bästa utav situationen" jämt. Att hela tiden känna sig begränsad och veta att om jag gör det här så kommer jag inte kunna göra något annat på tre dagar, och kommer jag ens kunna göra det? Tröttheten som aldrig tar slut och piggheten som aldrig kommer, att liksom leva i ett konstant töcken utav smärta och trötthet. Att vilja så himla mycket så att det gör ont i själen, men hela tiden veta att det inte går.

Att det blir ett nytt år känns ändå skönt, som en nystart. Mitt nyårslöfte blir att göra 2015 till ett bättre år än skitåret 2014.

Äntligen jullov!

Ser ju ut som hej kom och hjälp mig, men tjejerna är snygga i alla fall.
Bilden till höger är väl ca hur jag känner inför jullovet.
 
Jahaja, äntligen jullov. Kan knappt fatta att jag redan har gått en termin på gymnasiet. Alltså va!? Vart tog tiden vägen? Hela hösten är som en enda stor dimma för mig tyvärr. Det som skulle vara början på något nytt, något bättre, blev bara pladask pannkaka. Har ju hur som helst träffat massor utav underbara människor men jag blir ledsen för att jag inte har kunnat vara jag till 100%. Egentligen är jag ju supersprallig och vill vara med människor hela tiden men orken finns inte. Som tur är så har jag valt rätt människor här i livet som jag alltid vet vart jag har, och dom vill vara med mig fastän att jag kan vara tjurig och lättirriterad. Dom är fan värda en applåd.
 
Jaja, jullov då. Vad kommer hända? Jo jag kommer åka skidor förhoppninigsvis och gå ut och gå och träna upp mina muskler, träffa mina goa vänner men först och främst vila upp mig utan skolstress som ligger och gnager i bakhuvudet. Efter jullovet har jag praktik i en månad så då behöver jag inte tänka på skolan heller, men jag är faktiskt lite fundersam på hur det ska gå. Jag ska vara på ett äldreboende och jag vet ju inte alls hur det kommer vara. Jag vill också göra allt som mina klassisar kommer att göra och inte bli ojad med och "Det där kan du väl inte göra". Jag förstår ju omtanken men jag vill ju så mycket. Jag vill göra allt och lite till.