Käken knakar loss

 
Så här låter min käke cirka hela tiden och det är så irriterande för att det känns liksom som att den sitter fast (vilket den ju i princip gör). Har även på känn att den är inflamerad igen för att jag är himla öm över käkleden och det gör ont när jag tuggar och gäspar, men sedan har vi ju den molande värken som känns typ hela tiden i bakgrunden. Som tur är så har jag fått en narkostid för att få ett gäng kortisonsprutor. Har tagit i båda käklederna en gång i vaket tillstånd, men det var väldigt obehagligt eftersom att man ser sprutan, så jag bad om att få sova denna gång.
 
Om ni undrar varför min käke knakar så är det för att den har värkt sönder på höger sida. Reumatismen har liksom "ätit upp" benet så att det är alldeles taggigt och dant, därför fastnar den och då låter det. Känner också att jag är väldigt attraktiv i videon *host*.

Svar på frågestunden!

Har ju haft en frågestund igång här på bloggen, och jag tänkte ta och svara på den nu! Om du sitter och klurar på någon mer fråga så skicka iväg en kommentar så svarar jag på den (men kom ihåg att skriva in din e-mail så att du ser när jag svarat).
 
Vilka mer med reumatism känner du?
Eh, ja, alltså alla pinglor från lägret i somras och sedan min älskade mormor och några andra, alltså fattar inte frågan riktigt, men jag känner rätt många med reumatism.
 
Hur klarar du av skolan med reumatism och så?
Tänkte skriva ett helt inlägg om detta, så svaret här kommer inte att bli så invecklat. Men ja, alltså jag går dit, dör inombords, försöker hänga med på lektionerna, hinner inte med något och får sedan jobba ikapp hemma, vilket jag inte har någon ork till. Som tur är har jag alltid haft lätt för mig i skolan, annars vettefan hur det hade gått.
 
Finns det folk som stöttar dig?
Det finns massor! Vissa mer och andra mindre, men fina människor som bryr sig om mig, det finns det gott om.
 
Hur är din nya klass?
Min nya klass är himla bra! Tror inte att jag skulle kunna få en bättre, så hade en väldig tur.
 
Vem har du kommit närmast i din klass?
Alltså det finns ju endel som ligger mig varmare om hjärtat och som jag umgås med mer, men de som jag kommit närmst är väl Linnea och Felicia (Annie kände jag sedan innan).
 
Bild 1: Annie, jag och Jennifer / Bild 2: Wilma och Linnea / Bild 3: Jag och Linnea med blommor / Bild 4: Jag, Linnea, Felicia och Annie / Bild 5: Linnea, Madelen och Felicia (Alla bilder utom den svartvita är hederligt stulna ifrån Linneas blogg)
 
Hur skulle ditt liv sett ut utan din reumatism?
Jag har faktiskt ingen aning. Jag skulle nog vara gladare, men inte uppskatta det lika mycket som jag gör nu, eftersom de dåliga dagarna är fler än de bra. Jag kommer just nu inte ihåg en dag där jag inte har haft ont. Jag skulle förmodligen haft andra vänner, men jag är glad att jag har fått andra än de som inte ställde upp när jag blev sjuk för de nya är mycket bättre.
 
Hur blev du diagnostiserad?
Det tog ett bra jävla tag innan jag ens fick komma till en reumatolog, men ett helt inlägg finns här om min sjukdomshistoria.
 
Hur ofta är du på sjukhuset?
Hm, det beror helt på om jag ska få börja med någon ny medicin/ska prova ut någe hjälpmedel/ska få kortisoninjektioner just då. Men just nu skulle jag tippa på ca 2-6 gånger i månaden, oftast med flera olika besök samma dag eftersom vi försöker slå ihop dom för att jag inte ska behöva missa så mycket skola.
 
Varför valde du vårdprogrammet fast du själv är sjuk?
Min sjukdom är väl kanske en bidragande orsak till att jag valde vård- och omsorgsprogrammet, eftersom jag har vistats så mycket i sjukhusmiljöer och att jag känner att jag vill jobba med människor. Jag tror att jag har endel att bidra med eftersom att jag kan relatera till vårdtagare med mina egna upplevelser inom sjukvården och försöka göra om och göra rätt det dom som jag har träffat har missat.
 
Har du några syskon?
Japp, jag har en lillebror som är 14 år gammal. Han är dryg och jobbig men jag älskar honom ändå.
 
Tror det var allt gott folk, vi hörs!

Bristningsgränsen

 
Jag vet att det är dåligt att ligga stilla hela tiden, det är ingen nyhet för mig. Men ändå tyngs jag ner i sängen utav osynliga kedjor. Jag kommer inte upp. Benen bär mig inte och armarna är fastlimmade i madrassen. Jag har så ont i hela kroppen och önskar nästan att sängen kunde svälja mig hel. Men jag vill ju inte att mitt liv ska vara såhär. Jag vill kunna orka göra saker som gör mig glad, men orken finns inte. Förgäves försöker jag ladda upp mitt batteri, men laddningskabeln är sönder, och det går inte att köpa en ny.
 
Just nu känns allt så himla hopplöst. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan smärtan lättar så att jag kan leva ett någotsånär roligt liv. Jag vill gråta när jag går in på Instagram och Facebook och ser bilder från när mina kompisar hittar på saker. Jag vill så gärna vara med, men jag känner mig så himla begränsad. Jag har ett begränsat antal steg varje dag, när dom är slut så funkar inget längre. Det värsta är att jag aldrig vet hur många steg jag har på mig just idag.
Jag ber till högre makter att jag ska bli bättre snart, för snart kommer jag ge upp. Mina krafter är slut och jag orkar inte kämpa varje dag så mycket som jag gör just nu. Jag vill bara gråta hela tiden, men det funkar ju inte så. Jag vill pausa livet ett slag, men världen snurrar på även fast jag ligger utslagen i min säng.
Jag måste ha varit seriemördare i mitt förra liv, varför skulle jag annars förtjäna detta?