Ibland blir jag så himla arg. Kroppen fungerar inte som den ska och lyder mig inte som jag vill. Det ska inte vara så när man är 16 år gammal. Jag känner mig lika gammal som tanterna och gubbarna på ålderdomshemmet, jag kan inte resa mig från golvet utan hjälp, jag kan inte gå längre sträckor, jag är stel som en pinne och jag kan inte hålla samma tempo som mina kompisar. 

Det var ju inte såhär det skulle bli. Jag vill kunna springa som alla andra. Jag vill kunna hoppa och skutta och klättra. Min kropp och min hjärna ligger i krig. Min kropp skriker "DET GÅR INTE, DET GÅR INTE", och min hjärna skriker tillbaka "JO LITE TILL, LITE TILL", och sedan ligger jag där, helt slutkörd.

Men jag måste lära mig att uppskatta de saker min kropp faktiskt kan göra. Den kan gå ibland, den kan cykla, den kan kramas, den kan pussas, liksom hur bra är inte dom här sakerna? Och MIN kropp kan göra det! 

Men jag måste ändå ha tillåtelse att vara ledsen för de sakerna jag inte kan göra, de sakerna som andra tar som en självklarhet. För som reumatiker eller med någon annan sjukdom som påverkar kroppen, kommer man alltid att sörja det friska som kunde ha varit.