Jag själv gillar inte att visa mig svag, det har jag aldrig gjort. Därför kan folk ofta tro att jag inte har särskilt ont, fast jag är på gränsen till att börja gråta. Men jag ler ändå, jag skrattar ändå för jag är så himla bra på att låtsas att jag mår bra. Jag vill ju vara som alla andra, jag har ju liksom inte valt att få den här sjukdomen. Det är inte mitt fel att jag har ont på dygnets alla timmar eller att jag är konstant trött. Men det tar så himla mycket energi att låtsas hela tiden, energi som jag egentligen inte har. 

 

När jag var på akuten i somras frågade dom mig hur ont jag hade på en skala från 1 till 10. Jag sa 9. Undrar ni varför jag inte sa 10? Jag sparar min 10a. Jag vet att det är kontigt att tänka så, men det är så jag känner.