Jag är reumatiker, det är ett konstaterat faktum. Jag har ont varje dag, hela tiden. Det påverkar mig både fysiskt och psykiskt. Sjukdomen påverkar inte bara kroppen, utan hela mitt liv. Den bestämmer åt mig i förväg. Det finns massor av saker jag inte kan, eller får göra på grund utav mediciner. Det jag blir mest arg över är att jag inte kan bästämma själv, maktlösheten över att inte få ta ett eget beslut.

Jag får inte dricka alkohol, eftersom att det rimmar illa med mina mediciner. Alkohol tillhör ju på sätt och vis tonåren, men jag får inte ens välja själv om jag vill dricka eller inte. Vissa av mina kompisar har aktivt valt att avstå från alkohol, men jag har inte det valet och det är väldigt frustrerande.

Allt blir så mycket krångligare och om jag skulle råka bli med barn måste jag göra abort. Medicinerna jag tar kan skada barnet, så att behålla ett barn är inte att tala om. Jag vill INTE ha barn, men det jag vill komma fram till är att jag inte har valet att behålla det. Vill jag ha barn i framtiden kommer det inte att vara något spontant beslut då jag måste ha slutat med medicineringen i ett halvår innan jag blir gravid och sedan inte äta några mediciner under tiden jag är gravid. Jag vet ju inte heller än om medicinen har skadat min förmåga att få barn.

Kontrollfreak som jag är hatar jag att leva i ovisshet. Jag vet ju inte vad som kommer att hända i framtiden, vart sjukdomen bär av och om medicnerna kommer att hjälpa mig. Jag vet inte om jag kommer få behöva ändra mina framtidsplaner på grund utav sjukdomen, och jag vet inte vilka saker jag kanske inte kan göra när jag blir vuxen. Livet spelar jävligt fult mot mig må jag säga.