Jag vet att det är dåligt att ligga stilla hela tiden, det är ingen nyhet för mig. Men ändå tyngs jag ner i sängen utav osynliga kedjor. Jag kommer inte upp. Benen bär mig inte och armarna är fastlimmade i madrassen. Jag har så ont i hela kroppen och önskar nästan att sängen kunde svälja mig hel. Men jag vill ju inte att mitt liv ska vara såhär. Jag vill kunna orka göra saker som gör mig glad, men orken finns inte. Förgäves försöker jag ladda upp mitt batteri, men laddningskabeln är sönder, och det går inte att köpa en ny.

 

Just nu känns allt så himla hopplöst. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan smärtan lättar så att jag kan leva ett någotsånär roligt liv. Jag vill gråta när jag går in på Instagram och Facebook och ser bilder från när mina kompisar hittar på saker. Jag vill så gärna vara med, men jag känner mig så himla begränsad. Jag har ett begränsat antal steg varje dag, när dom är slut så funkar inget längre. Det värsta är att jag aldrig vet hur många steg jag har på mig just idag.

Jag ber till högre makter att jag ska bli bättre snart, för snart kommer jag ge upp. Mina krafter är slut och jag orkar inte kämpa varje dag så mycket som jag gör just nu. Jag vill bara gråta hela tiden, men det funkar ju inte så. Jag vill pausa livet ett slag, men världen snurrar på även fast jag ligger utslagen i min säng.

Jag måste ha varit seriemördare i mitt förra liv, varför skulle jag annars förtjäna detta?