Tidigare i eftermiddags hade jag så ont att jag inte kunde göra någonting. Jag låg i min säng i fosterställning och grät. Bestämde mig för att ta en värktablett och somnade sedan. Vaknade kanske en timme senare, smärtfri. Är det såhär det känns tänkte jag, är det såhär alla andra har det hela tiden? Vilket himla bra liv.

 

Jag blir inte längre förvånad utav smärtan, jag är liksom van vid den, den är mitt normalläge, precis som erat är att vara smärtfri. Ni hajar istället till när ni väl får ont någonstans. Jag är så himla avundsjuk på alla som är friska, som får känna såhär hela tiden men inte uppskattar det.

 

8 gånger av 10 hjälper inte ens morfinet mig fullt ut, men när det väl gör det känner jag mig som en helt ny människa. Nu börjar effekten gå ur och smärtan i knäna börjar sakta smyga sig tillbaka, men jag är så glad för den lugna stunden jag fick, det betyder så himla mycket att få en paus, även om den är väldigt kort. Jag behöver allt jag kan få.