Jag håller ofta inne om jag tycker att saker gör ont, till exempel vid blodprov eller om man får någon spruta. Jag vill liksom inte klaga, även fast det är min rätt att säga till om det gör ont någonstans på mig.

För någon vecka sedan var jag på magnetröngen och skulle då få kontrastvätska. Det är en sorts grej som kommer ut i blodet så att man lättare kan se i röntgenbilderna. Hen som satte nålen var inte den bästa nålsättaren jag varit med om i mitt liv, men det gick liksom. Hen sprutade först in saltlösning för att få det helt rent, sen sa hen "Okej, nu kör jag på med kontrastvätskan, och det kan bli lite kallt i armen". Jag okejade eftersom att jag fått kontrastvätska flera gånger tidigare, men det brände till i hela armen och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte skrika rakt ut. Men hen sa ju att det kunde kännas lite, så jag sa inget (där har vi det igen att jag inte vill klaga). När hen gick ut och jag åkte in i maskinen igen gjorde det asont i armen, men man måste ju ligga still så jag kunde inte göra något. Måste erkänna att det kom ett par tårar, och jag är inte den som gråter. Sedan var det klart och jag fick åka hem. När jag väl kom hem hade jag fortfarande ont i armen, så jag drog upp tröjan för att titta.