Idag har jag haft en bra dag för en gångs skull! Jag kunde koncentrera mig i skolan och nu på kvällen var jag ute och gick med mamma. Friheten alltså! Att kunna gå ut och gå, det är inget jag tar för givet. Jag blev inte trött och jag hade inte ont. Det kändes som att mina ben inte fanns och att jag svävade fram. Jag orkade till och med städa mitt rum igår. Hoppas det här håller i sig för det känns så himla bra!

 

Som man kanske kan räkna ut så avundas jag er. Ni som är friska i kroppen som kan göra det här när ni vill, varje dag.

Jag kollar på sprinterlopp på tv och önskar att jag kunde springa tills lungorna sprängs och tills benen känns som gelé. Hur sjukt orättvist livet kan vara ibland. Jag vet att det kanske är förbjudet att tänka såhär, men jag blir så arg på människor som har en kropp som inte gör ont och fungerar, som inte utnyttjar den. Jag är fullt medveten om att min kropp är bättre i jämförelse med vissa andras, men ändå. Jag kanske motsäger mig själv nu, men det är så jag känner.

 

Jag har inte valt det här, lika lite som ni har valt att vara friska. Men ni måste förstå mig, jag vill ha det ni har. Och man vill väl alltid ha det man inte har, inte sant?