Min sjukdom är osynlig. Den syns inte på mig och om jag inte berättade skulle ingen veta. Den finns på insidan av mig och kommer alltid att finnas där. Därför är det svårt för människor i min omgivning att förstå hur dåligt jag mår och hur sjukdomen påverkar mig, eftersom att jag ser helt vanlig ut. Det är ett hemligt krig som sakta, bit för bit, tar sönder mig. 

 

Det är också himla jobbigt för mig att behöva förklara för nya människor varför det är si och varför jag inte kan göra så. "Men det syns ju inte på dig, Jessica!", visserligen inte, men frisk är jag ju inte i alla fall.

 

Syns det inte finns det inte. Eller?