Jag känner väldigt ofta att folk blir besvikna på mig. Hur mycket sanning det ligger i det vet jag faktiskt inte, jag har ju bara mina upplevelser och kan endast prata utifrån dom. Jag orkar inte träffa mina vänner vilket får mig att framstå som att jag inte bryr mig, även fast jag bryr mig jättemycket och inte skulle vilja något hellre än att vara med dom, men orken räcker inte till. Jag kan höra besvikelsen i rösten när jag tackar nej ännu en gång "Men det är okej Jessica". 

Att vara konstant trött när jag kommer hem från skolan låser mig ofta i mitt rum och jag spenderar inte så mycket tid med min familj. Det gör mig så ledsen för jag älskar ju att vara med dom.

Lärarna i skolan som alla vill att jag ska prestera i just deras ämnen. Jag har alltid haft höga betyg och lätt för mig i skolan, men på senare tid känner jag att betygen liksom halkat ner i prioriteringsskalan. Även fast det inte sägs högt känner jag press från lärarna "Du kommer nå upp till de höga betygen om du bara jobbar på lite till". Men lite till och lite till, hur ska jag alltid orka lite mer än mitt bästa? Det får mig att gå sönder innifrån. 

 

Livet är inte designat för mig känner jag.