Alltså ibland undrar jag vad min kropp har emot mig. Den bara hoppar på sig själv och håller på och bråkar. Det är ett krig inuti mig som jag inte kan stoppa, som en oskyldig är det enda jag kan göra att sitta och ta emot granatsplitter och bomber. Maktlösheten tar kål på mig. Mitt öde ligger i min läkares händer och jag kan inte göra någonting för att få stopp på det onda. Just nu hoppas jag på att det tröttar ut sig själv och lägger sig tillslut, men det fungerar inte så. Min kropp besvarar eld med eld.

 

Allt är så stört och jag kan inte se något slut på det här. Jag har tappat tron på att vi kommer att hitta någon medicin som kan hjälpa mig. Och det känns jävligt mörkt att behöva leva hela mitt liv i smärta. Liksom, det här kommer ju aldrig ta slut. Det finns i mig föralltid, vare sig jag vill eller inte. Det styr mitt liv, mer än vad jag vill. Jag vill ju själv styra mitt liv, det är väl det som är hela poängen? Det är MITT liv. Inte reumatismens liv. Den har bara hoppat på mig som en liten parasit och liftar med mig genom livet. Surt att ha en ovälkommen passagerare med på resan. Men förr eller senare kommer den få betala, vare sig den vill eller inte.