Jag vill ju mycket mer

Bild från England, Birmingham 2013.
 
Jag är trött på att ha det såhär, att inte orka med någonting alls. Jag orkar inte ta mig ut, jag orkar inte träffa kompisar, jag orkar inte med skolan. Jag orkar ingenting. Jag är jävligt trött på att få ont vid minsta lilla rörelse, att inte kunna göra de sakerna jag kunde förut. Jag sörjer min friska kropp, jag vill ha den tillbaka. 
Det sorgliga är att den aldrig kommer att komma tillbaka, det är det som är kruxet med en kronisk sjukdom, den är med dig ända tills du dör, som en liten parasit. Hur jag än gör och hur mycket jag än önskar så kommer den alltid att finnas i mig och göra sönder mig inifrån.
 
Jag saknar att kunna göra saker, att kunna leva, på riktigt. Det har jag inte gjort på väldigt länge nu. För varje dag som går blir jag argare och argare. Både på min kropp, på medicinerna, på världen, på orättvisan. Varför just jag? Det känns som att jag har fått valt bort så mycket, för att ens orka leva. 
 
Jag skrev till min kompis idag att jag inte vill vara inne hela dagarna, jag vill ut, springa tills benen inte bär mig mer och jag knappt kan andas. Jag vill känna pulsen slå fort, fort och vara utmattad för att jag gjort saker, inte för att smärtan golvar mig varje dag.

Kommentera här: