En har väl blivit rätt härdad

 
När man upplever så mycket smärta som jag gör varje dag, hela tiden så lär man sig på sätt och vis att leva med det. För en kan ju inte gå och oja sig hela tiden, då skulle ju både en själv och personerna i ens närhet ha tröttnat på en för länge sedan. Man lär sig överlevnadstekniker för att kunna leva en någotsånar dräglig vardag. Små trix som man kan ta till när man har ont eller behöver göra saker som kroppen egentligen inte vill. Man lär sig bita ihop och därför tror väl omgivningen att man inte mår så dåligt som man egentligen mår, eftersom det inte är det man ger intryck utav. 
 
Det är väl det som är det värsta med reumatism, det syns inte på utsidan. Någon som inte känner mig skulle ju aldrig kunna se att jag är sjuk. Om ni kollar på bilden ovanför, jag ser ju helt vanlig ut, med selfie-face på, men det ni inte ser är att jag sitter i en rullstol, det är liksom inte med i bilden. Just när bilden togs hade jag varit i skolan en hel dag och jag ville helst bara lägga mig ner och dö, men innan jag dog kände jag väl att jag ville lägga upp en bild på instagram (som man gör liksom), vilket resulterade i detta. Klistrade på fasaden och log som att ingenting var fel. Jag har blivit så himla bra på att låtsas.
 
Ibland känner jag mig så likgiltig inför saker och ting, till exempel vid provtagning på sjukhuset. Jag bara slänger fram armen och låter sköterskan köra in nålen i armen på mig. Jag rör inte en min, jag rycker inte till när nålen sticks in i huden, jag bara sitter där. Jag orkar liksom inte bry mig. Vissa gånger träffar dom ju inte rätt heller, utan dom gräver runt lite i armen som förra gången jag skulle ta prov så grejade hon runt där ett tag och jag sa "Alltså, du kan sticka igen om du vill." och hon kollade på mig som om jag var en utomjording. Jag ville bara bli klar och man blir väl van vid att bli stucken, och det har ju blivit svårare för dom att sticka mig eftersom att jag har blivit stucken så mycket, det blir liksom ärrvävnad som är ivägen. Jag kommer ihåg att för några (kanske 3-4) år sedan så vägrade jag nästan, jag krävde att få emla-plåster och det var något av det värsta jag visste. Nu bara sitter jag där, jag orkar inte bry mig.
 
Men så känner jag med mycket i livet, jag orkar inte bry mig. När allt blir för mycket för mig så släpper jag allt. Till exempel när skolan och alla läxor blir för överväldigande så bara orkar jag inte ta tag i det, utan jag bara skiter i det. Jag hatar när jag kommer in i ett sådant mode, för jag behöver ju verkligen få saker gjorda, liksom det blir ju bara mer och mer ju längre jag struntar i att göra någonting.
 
När man känner så himla mycket hela tiden (både psykiskt och fysiskt) måste man nog lära sig att stänga av ibland, annars skulle man nog aldrig palla med. Men nu känner jag att jag har spunnit vidare så mycket, så nu avslutar jag, tack och hej.

Kommentarer:

1 Joy Malou Schubert:

Jag har inte samma orsaker till varför jag känner som du, eller har liknande känslor som du, men det du skriver tar tag i hela mig och skakar om mig. Jag känner varenda bokstav gräva sig in i mig. Det där med att du inte orkar bry dig, eller när allt i skolan blir överväldigande så ger man upp. Jag känner precis sådär, som om alla mina nerver exploderar och sen bara faller. Faller ner i en stor klump. Eller som om man gör allt för att överleva, man krigar för att bara lyckas ta ett enda steg fram och så blåser vinden bort en att man tillslut släpper taget. Helt och hållet. Man ligger tillslut där helt hopplös. Så känns det fan ibland.

Du är så oerhört stark och så himla, himla modig! Du förtjänar en eloge varje morgon du stiger upp, du förtjänar en eloge varje dag du pustar ut och tar ett nytt andetag. Du är så fantastisk och helt underbar på alla sätt, som håller ut oavsett. Du är en sann hjälte utan maskering ♡

SVAR: Det är verkligen obegripligt hur ens psyke kan kontrollera ens kropp och tvärtom. Jag tycker iaf det. Det är en mäktig kraft som vi ibland inte kan kontrollera trots att det är vårt eget system som orsakar allting.

Självklart kan jag göra det! :) Tack för din kommentar ♡ Önskar dig en fin fortsatt kväll.

Svar: Du har helt svept mig omkull med din kommentar, alltså jag sitter och gråter. Så fint du skriver! Det är sådant här som får mig att kämpa vidare, att ta ett extra steg liksom. Det gör så ont i mig att en annan människa får känna likadant som jag gör, även fast jag inte känner dig så känns det djupt in som en kniv i hjärtat. Jag önskar dig allt gott i världen och att vi båda snart slipper behöva känna såhär!
Tusen kramar!
Jessica, 16

Kommentera här: