När man upplever så mycket smärta som jag gör varje dag, hela tiden så lär man sig på sätt och vis att leva med det. För en kan ju inte gå och oja sig hela tiden, då skulle ju både en själv och personerna i ens närhet ha tröttnat på en för länge sedan. Man lär sig överlevnadstekniker för att kunna leva en någotsånar dräglig vardag. Små trix som man kan ta till när man har ont eller behöver göra saker som kroppen egentligen inte vill. Man lär sig bita ihop och därför tror väl omgivningen att man inte mår så dåligt som man egentligen mår, eftersom det inte är det man ger intryck utav. 

 

Det är väl det som är det värsta med reumatism, det syns inte på utsidan. Någon som inte känner mig skulle ju aldrig kunna se att jag är sjuk. Om ni kollar på bilden ovanför, jag ser ju helt vanlig ut, med selfie-face på, men det ni inte ser är att jag sitter i en rullstol, det är liksom inte med i bilden. Just när bilden togs hade jag varit i skolan en hel dag och jag ville helst bara lägga mig ner och dö, men innan jag dog kände jag väl att jag ville lägga upp en bild på instagram (som man gör liksom), vilket resulterade i detta. Klistrade på fasaden och log som att ingenting var fel. Jag har blivit så himla bra på att låtsas.

 

Ibland känner jag mig så likgiltig inför saker och ting, till exempel vid provtagning på sjukhuset. Jag bara slänger fram armen och låter sköterskan köra in nålen i armen på mig. Jag rör inte en min, jag rycker inte till när nålen sticks in i huden, jag bara sitter där. Jag orkar liksom inte bry mig. Vissa gånger träffar dom ju inte rätt heller, utan dom gräver runt lite i armen som förra gången jag skulle ta prov så grejade hon runt där ett tag och jag sa "Alltså, du kan sticka igen om du vill." och hon kollade på mig som om jag var en utomjording. Jag ville bara bli klar och man blir väl van vid att bli stucken, och det har ju blivit svårare för dom att sticka mig eftersom att jag har blivit stucken så mycket, det blir liksom ärrvävnad som är ivägen. Jag kommer ihåg att för några (kanske 3-4) år sedan så vägrade jag nästan, jag krävde att få emla-plåster och det var något av det värsta jag visste. Nu bara sitter jag där, jag orkar inte bry mig.

 

Men så känner jag med mycket i livet, jag orkar inte bry mig. När allt blir för mycket för mig så släpper jag allt. Till exempel när skolan och alla läxor blir för överväldigande så bara orkar jag inte ta tag i det, utan jag bara skiter i det. Jag hatar när jag kommer in i ett sådant mode, för jag behöver ju verkligen få saker gjorda, liksom det blir ju bara mer och mer ju längre jag struntar i att göra någonting.

 

När man känner så himla mycket hela tiden (både psykiskt och fysiskt) måste man nog lära sig att stänga av ibland, annars skulle man nog aldrig palla med. Men nu känner jag att jag har spunnit vidare så mycket, så nu avslutar jag, tack och hej.